Ibland blir man bara så trött!

När jag lämnade min dotter pappa så var det efter år av kämpande. Till slut så var allt kört i botten. Så slängdes man ut i singellivet. Först var det så kul och jag träffade min stora stora kärlek. Efter en underbar tid tillsammans så försvann han tillbaka till sitt gamla liv och jag blev kvar. Kvar i ett Stockholm som får en att bli så trött. Har träffat massa killar som kommer in mitt liv och försvinner lika snabbt. Antingen på grund av honom eller mig. Men klimatet i Stockholm att man måste vara perfekt annars får man gå gör mig så trött. Man får aldrig riktigt visa vem man är. Har till och med tappat bort mig själv...en glad och snäll tjej. Mina vänner ser den sidan, men när jag träffar killar så blir jag liksom blasé. Just nu känns allt omöjligt, men som ALLA säger som är i ett förhållande -rätt var det är så kommer det ngn som man känner är helt rätt. Men jag är rädd att han passerar mig förbi på grund av att jag inte är mig själv längre. Ibland tror jag att min stora kärlek var mitt ex. och han var min chans. Men att han valde ett lättare liv. Eller så passerar den rätta obemärkt mig förbi för att man sätter för höga krav.
Jag vet inte. Men det var liksom lättare när man yngre och inte hade samlat på sig så mycket bagage. Hoppas att jag har fel. För jag är en tjej som har så mycket kärlek att ge och inte bara halvhjärtat.