Tankar

De kommer så här på kvällen när både dotter och hund ligger utslagna i sängen. En känsla mer än en tanke är otrolig saknad efter en person som betyder oerhört mycket för mig. I detta fall får jag skylla mig själv då jag har stött bort denna fantastiska människa flera gånger. Vi är absolut inte ovänner och stöter på varandra då och då. Men jag har liksom bränt mina chanser att ha personen i min absoluta närhet. Det ångrar jag väldigt väldigt mycket! Ibland får jag lust att ta tag i detta och försöka lappa ihop det jag har slitit loss. Men jag vågar inte, kan inte göra det igen och kanske svika ytterligare en gång. Om jag ska vara ärlig tror jag inte personen i fråga vill att jag gör det.
Jag skulle vilja göra om saker om jag kunde, men jag får skylla mig själv.
Han sa en gång när vi var 15 år (ja redan då var han klok) sa han till mig " när du slutar ha ett sånt bekräftelsebehov så kommer du bli en lycklig, vacker människa". Har fortfarande kvar mitt stora bekräftelsebehov, så tyvärr är jag inte där än. Är nog därför jag har varit så velig i detta fallet. Konstigt att en person som man inte har haft i sin närhet på flera år betyder så mycket.
Åh shit vad sentimental jag blev nu. Men fan vackrare själ får man leta efter.

Nu är det slut på deppet, jag loooovar